Arminius och nationalismens viktigaste princip

Nationalismens viktigaste princip lyder: Det som gynnar svenskarna är positivt, och det som missgynnar svenskarna är negativt. Alltså är god moral detsamma som bra taktik eftersom det gynnar vårt folk. Därför ska vi precis som Arminius låta ändamålen helga medlen när vi bekämpar våra motståndare.

Idag när nationalismen är på frammarsch är det av yttersta vikt att vi gör upp med de föreställningar som hindrar oss från att alltid kämpa så effektivt som möjligt. Allt för länge har konservativa influenser kvävt nationalismens genomslagskraft. Vår kamp handlar om att vinna eller försvinna, för att segra är det därför av största vikt att nationalister tar vårt folks livskamp på allvar och inser att det är djungelns lag som gäller, det handlar om att äta eller ätas.

När det gynnar oss ska vi givetvis avslöja våra motståndares taktiker och fula knep, men eftersom det inte finns några regler är det fritt fram för dem att fuska hur mycket som helst och det är det för oss också. Det finns de som protesterar mot detta – de talar gärna om ridderliga principer och intellektuell hederlighet. Inställningen i denna fråga kan exemplifieras av Oswald Spengler när han i Människan och tekniken hyllar en romersk soldat som dog på sin post utanför porten när han bevakade i Pompeji. Att enbart beklaga sig medan nationalismens motståndare obekymrat fuskar vidare men däremot hindra nationalister från att ge igen med samma medel är så självdestruktivt som det kan bli. Vi ska alltid sträva efter att kämpa så effektivt som möjligt – likt Arminius i slaget om Teutoburgerskogen.

Arminius har blivit hyllad av eftervärlden. Monumentet på bilden heter Hermannsdenkmal och är 53 meter högt.

Arminius har blivit hyllad av eftervärlden. Monumentet på bilden heter Hermannsdenkmal och är 53 meter högt.

Slaget i Teutoburgerskogen

För en äkta german är den trälaktiga lydnad som den romerska soldaten vid Pompeij uppvisade främmande. Vi är ett krigarfolk som anpassar våra metoder efter vad som gynnar oss. Ett ypperligt exempel på detta är just slaget i Teutoburgerskogen. Istället för ett ridderligt slag på öppet fält, där romarna skulle haft goda chanser att vinna, valde germanerna att bedra fienden och vagga in dem i falsk trygghet. Ledaren Arminius som stod i romersk sold lurade romarna att ett uppror hade brutit ut. Romarna begav sig i smala led genom Teutoburgerskogen där germanska trupper väntade i ett klokt uttänkt bakhåll. Eftersom romarna inte kunde ställa upp i sina sedvanliga stridsformationer var de tvungna att slåss man mot man, en strid som de storvuxna germanerna var överlägsna i. Resultatet var en överlägsen seger för germanerna – tre romerska legioner med totalt femtontusen män förintades.

Det finns alltså ingen anledning till att kämpa enligt ridderliga principer om vi förlorar på det. Bakhåll som Teutoburgerslaget räddade på sikt tusentals germanska liv. Hade de valt att strida på öppet fält där romarna var överlägsna hade germanerna antingen förlorat slaget eller vunnit men förlorat många män under striden. Vid en förlust hade romarna ockuperat Germanien och förslavat tiotusentals germanska män och kvinnor och sänt dem till sydligare breddgrader för att tjäna etniskt främmande härskare.

Ändamålet helgar medlen

Sålunda kan vi dra slutsatsen att vi gynnas av att inte behöva strida enligt någon påhittad regelbok. För det handlar på det stora hela om enkla val. På Arminius tid stod valet mellan självständighet eller ockupation, slaveri och romanisering. I vår tid handlar det om att välja ett svenskt Sverige eller en mångkulturell, kaosfylld, kriminell och motbjudande smältdegel. I kampen för ett svenskt Sverige finns det inga tvivel om att vi ska använda oss av alla trick som finns. Ändamålet helgar medlen.

Vi bör applicera dessa lärdomar till dagens kamp. Inom ämnet retorik ska vi inte vara skygga för att lära oss alla knep som står att finna. Det finns oräkneliga lärdomar från forskning i marknadsföring, försäljning och psykologi som vi ska använda oss av inom kulturkampen och opinionsbildningen. Inom ämnet juridik ska vi lära oss lagarna till vår fördel. Det är välkänt för alla som är insatta i juridik att det finns tolkningsutrymmen i lagtexterna som kan användas till ens fördel. Inget av detta ska vi hymla med. Det är inte omoraliskt att använda oss av alla taktiker som man kan komma på. Snarare är kampen för ett svenskt Sverige det mest moraliska som finns. Likt germanerna i Teutoburgerskogen ska vi lura in fienden i våra fällor, där vi väljer slagfält och dikterar spelreglerna. Likt Arminius kommer framtidens ledare stå segerrika och hyllade av eftervärlden.

 

Referenser

Stockholm Wells, Peter S. (2005). Teutoburgerskogen: slaget som stoppade Rom. [Ny utg.] Stockholm

Sun, Zi (1989). Krigskonsten: 383 maximer om att segra och besegra.

 

En reaktion på “Arminius och nationalismens viktigaste princip

  1. Väldigt bra skrivet som vanligt av er på Nyskapande. I det här sammanhanget vill jag gärna klippa in ett litet utdrag ur boken Änglarnas levnadsöde (1986) av Richard McCulloch. Det var förmodligen mycket mer som stod på spel och kunde ha gått förlorat än några tiotusental tyska män och kvinnors liv om slaget i Teutoburgerskogen hade förlorats. McCullochs uppfattning är att detta slag nog var det viktigaste i mänsklighetens historia. Ur Änglarnas levnadsöde:

    … Mer än arton århundraden senare inkluderade Sir Edward Creasy slaget vid Teutonbergskogen som ett av sina femton mest avgörande och betydelsefulla slag i historien, men av de femton var det förmodligen det viktigaste, med Marathon (490 f. Kr.) och Châlonssur-Marne (451 f. Kr.) som dess närmaste rivaler. (Dessa var slag av raslig, inte bara politisk, betydelse.) Vore det inte för Hermann och den revolt han anstiftade, hade alla peninsulärnordbornas hemländer, inklusive Skandinavien, blivit måltavlor för romersk expansion och riskerat att införlivas i det mångrasliga och allt mer orientaliserade Romerska imperiet. Peninsulärnordborna skulle efter att deras land översvämmats med mediterranida, armenida och orientalida handlare, köpmän och arbetare, parasiter och exploatörer, sannolikt ha drabbats av samma rasliga öde som Greklands, Roms och Galliens kontinentala nordbor. Nordfolken skulle ha orientaliserats och förgjorts, drabbats av samma öde av raslig död som de åter hotas med idag. Det skulle inte ha funnits några peninsulärnordbor, ej heller de triumfer inom konsten, litteraturen, musiken, vetenskapen, teknologin, filosofin och styrelseskicket som de uppnått, ej heller den skönhet, begåvning, skicklighet, förmåga, de särdrag och egenskaper som de besitter. De gångna 1.500 årens historia – Englands, Tysklands, Frankrikes, Skandinaviens, Norditaliens (som vitaliserades av goternas och lombardernas germanska invasioner), Nordamerikas och Australiens, samtliga bebodda helt och hållet eller till stor del av peninsulärnordbor – skulle aldrig ha ägt rum, och den nordliga världen av idag, och den ras som bebor den, skulle inte ha existerat.
    Hermanns och hans anhängares heroiska insatser köpte nästan två årtusenden av fortsatt nordisk raslig separation, suveränitet, frihet, självbestämmande, oberoende, överlevnad och existens. Inte förrän under vårt eget århundrade har nordfolken åter blivit allvarligt hotade med samma öde – raslig död genom införlivande och assimilation i ett mångrasligt samhälle – som de hotades med på Hermanns tid. Roms öde var att förgöras inifrån genom raslig degeneration, korsning och förvandling. Hermann räddade nordfolken från att dras ned med Rom och dela dess rasliga öde. Hermanns seger höll den rasliga förgörelsens verktyg och element utanför de nordliga hemländerna.

Kommentera