Hur svensk är du?

Diskussionen om svenskhet återkommer tidvis. För att förstå svenskheten måste man undersöka vår historia. Ser man till historien så var begreppet om ära centralt för våra förfäder. Ett lysande exempel på det i fornnordisk historia är berättelsen om jomsvikingarna. De har blivit berömda genom Jomsvikingasagan som nedtecknades på 1200-talet och som är en äventyrlig, spännande och humoristisk berättelse. Jomsvikingarna var ett brödraskap som hade sitt tillhåll i Jomsborg på Östersjöns södra kust. Äregirighet, ond bråd död, mjöddryckesslag och sköna damer karaktäriserar historien. Den anda som rådde i detta brödraskap kan återges genom berättelsen om efterdyningar vid slaget i Hjörungavåg i Norge.

Jomsvikingasagan - en bok om jomsvikingarna

Jomsvikingarna som var svårt sårade hade tillfångatagits. Halshuggning väntade. Inför det stundande hugget frågade banemannen Torkel jomsvikingarna vad de tyckte om att de snart skulle sluta sina liv. En svarade ”Det synes mig gott. Jag går samma väg som min fader före mig – även jag ska dö.” En annan sade ”Inte hade jag bevarat jomsvikingarnas lagar i minnet, om jag kved inför min död eller mälde några rädslans ord. Varje människa ska dö en gång.” En tredje svarade ”Gott synes det mig att dö med ära. Men du, Torkel, får leva med skammen.”

När näste kämpe skulle dö var denne intresserad om huruvida en man vet något efter att huvudet huggits av, om det finns något medvetande kvar. Han tar fram en kniv som han ska räcka fram efter hugget och bad banemannen skynda på så att det kunde utrönas. Efter hugget faller kniven ur handen, som de flesta väntat sig. En annan ville bli huggen i ansiktet för att bevisa att han inte ryckte till, ett löfte som han levde upp till. Ännu en hånade dem dråpligt med ordvitsar.

När en viking med långt guldgult hår skulle halshuggas bad denne att någon skulle hålla hans hår så att det inte blev blodigt efter hugget, eftersom han länge varit aktsam om håret. En kämpe ur fiendehirden snodde håret runt händerna. Precis när svärdet föll ner ryckte jomsvikingen tillbaka huvudet så att fiendens händer höggs av. Han reser sig upp, ruskar på huvudet och säger: ”Vems händer har jag i håret? Ni tar då lång tid på er med att hugga!”

Jomsviking

Denna lugna, dödsföraktande och humoristiska attityd in i döden var ett signum för jomsvikingarna. Vi gynnas av att låta oss inspireras av dem. Allt handlar om hur man väljer att se på sin omvärld. För dem var döden ingen fara. De gick värdigt in i den och passade i flera fall på att håna och trotsa sina blivande banemän. Om de lyckades hantera situationen på ett så värdigt och dödsföraktande sätt så kan vi enkelt hantera vår vardag med rätt attityd. Det finns ingen anledning att beklaga sig.

Nästa gång du möter någon som behandlar dig illa, välj att inte bli ett offer. Det är inte svenskt att vara ett offer. Tänk istället – hur kan jag besegra denne och gå ut med ära? Hur kan jag hantera detta med en trotsande, lugn och humoristisk attityd? Vi minns och imponeras ännu av jomsvikingarna tusen år senare. Ingen minns eller imponeras av de som valt att vara fega och agera offer. Endast eftermälet är viktigt. Det enda vi ska bry oss om är vår ära. Lyss till de kloka orden från Den höges sång i Eddan:

Fänaden dör,
fränder dö,
själv dör du likaledes;
ett vet jag
som aldrig dör:
domen som fälls om den döde.

 

Relaterade artiklar:
- Provocera, kämpa och ha roligt!- Vita kränkta män – förinta trälasinnet!

Hitta oss på sociala medier:
- Nyskapande på Facebook
- Nyskapande på Twitter

 

Referenser:
Jomsvikingarna – ett klassiskt fornnordiskt äventyr, Nordiska förlaget, 2006
Eddan, Den höges sång, strof 77

Sverigedemokraternas framgångar räcker inte

Pippin: Lavskägge har kanske rätt. Vi hör inte hemma här, Merry. Det är för stort för oss. Vad kan väl vi åstadkomma? Vi har Fylke. Vi kanske ska bege oss hem.

Merry: Isengårds eldar kommer sprida sig och Tookköpings och Bockrikes skogar kommer brinna. Och allt som var grönt och gott kommer försvinna. Det kommer inte finnas något Fylke, Pippin.

Ovanstående dialog från Sagan om de två tornen illustrerar faran med verklighetsflykt. Vi svenskar befinner oss idag i en situation där vi inte kan kosta på oss någon förnekelse av verkligheten. Etniska svenskar minskar medan etniska främlingar ökar. Fler borde reagera allvarligt på det. Även de som har insett detta faktum rationellt har oftast inte insett det emotionellt. De har vaknat upp och insett vad det är som är fel, och hanteringen av problemet har kanske bemötts genom politiskt engagemang men även genom eskapism, att fly undan verkligheten. De har ej till fullo insett att vi befinner oss i Ragnarök och att vi inte kan fly från undergången. I boken Krigskonsten finns det tydliga direktiv för hur sådana situationer ska hanteras:

That ground where delay means disaster, is called death ground. … Quickly depart form difficult ground. On enclosed ground use stratagem. On death ground, fight… In desperate places soldiers lose their sense of fear. If there will be no place of refuge, there will be no wavering. If deeply involved in the enemy´s country, there is unity. If it be unavoidable, the soldiers will fight their hardest.[1]

Akuta situationer måste åtgärdas. Om det bemöts med annat än ren stridsglöd nås ingen framgång. Vi måste förstå att vi inte har något att förlora eftersom att vi kommer att förlora allt om vi inte överlever.

Det är lätt att söva ned sitt sinne med aktiviteter som TV-tittande och datorspel, att fly undan verkligheten och intala sig själv att det går bättre än vad det gör. I arbetslivet kan det ta sig uttryck genom ett arbete med en fin titel som stärker ens självbild, samtidigt som man innerst inne är missnöjd med sin plats i livet. Även på organisationsnivå är det lätt att bedra sig själv genom att ogrundat berömma varandra, överskatta kvaliteten hos medarbetarna, hylla aktioner som inte leder någonvart och att påstå att man har en strategi när en sådan saknas. Vi ska inte heller överskatta valframgångar. SD:s senaste siffra på 11,2 procent är ett steg i rätt riktning, men vi ska inte lura oss att det räcker med SD:s avancemang – vi är fortfarande i stort behov av bland annat mediala, finansiella och akademiska framgångar.

Räcker det med Sverigedemokraternas framgångar?

Att granska sin position i livet med kall, nykter realism kan vara obehagligt. Det är även svårt att se sig själv objektivt, från en annan persons synvinkel. Med stor sannolikhet når man slutsatsen att man inte är där man vill vara. Dock nås aldrig mål genom en inkorrekt verklighetsbild. Först när en korrekt bild finnes kan problemen åtgärdas. Vi måste acceptera verkligheten för vad den är för att kunna förändra den till vad vi vill att den ska vara.

Man ska aldrig lura sig själv att man är nöjd eller nöja sig med mindre. Vi måste inse det bistra läget att vi befinner oss i Ragnarök. Vår kamp handlar om överlevnad, om att vinna eller försvinna, om att utplånas för alltid eller erövra framtiden och bygga en ny civilisation. Så länge du fruktar döden så räds du även livet, det är först när du övervunnit rädslan för döden som du verkligen är fri att leva livet!

Theoden: Så mycket död. Vad kan människor göra mot ett sådant måttlöst hat?

Aragorn: Rid ut med mig. Rid ut och möt dem.

Theoden: För död och ära.

Aragorn: För Rohan. För ditt folk.

Theoden: Helm Hammernävens horn skall ljuda i klyftan en sista gång!

 

Kom ihåg att gilla Nyskapande på Facebook

Länk

Du kan även följa oss på Twitter

Länk

——————————————————————————————————————–

Referenser:

[1] Tzu, Sun, The art of war, Capstone Publishing, 2010, s. 77-80.