Nordmannamakt – janteslakt!

När svenskvänliga krafter samlades under 80- och 90-tal i form av en nationalistisk opposition så fick den byggas från grunden. Visserligen fanns enstaka grupperingar men dessa var isolerade från inflytande i samhället, saknade en reell strategisk plan och utan nämnvärda resurser i manskraft, pengar och infrastruktur.

De som engagerade sig i det skedet fick en avsevärt tyngre uppgift eftersom deras föregångare inte hade lyckats. Hade nationalister i tidigare generationer säkrat inflytandet över opinionen hade vi inte släppt in några etniska främlingar. Det hade inneburit att vi hade sluppit deras våldtäkter, inbrott, rån, mord och annan kriminalitet. Skattepengar hade vi lagt på att bygga upp landet, inte rasera det. Vi hade varit avsevärt rikare, lyckligare och tryggare.

Trälasinnet är ett mentalt fängelse. Alla kan bli förtryckta, men alla väljer inte att underkasta sig.

Trälasinnet är ett mentalt fängelse. Underkastelse kan alltid väljas bort.

Hur kommer det sig att svenskvänliga krafter inte engagerade sig fullt ut förrän problemet vuxit sig stort? Varför krävdes massinvandring för att nationalister skulle sträva efter makt? Uttalat nationalistiska partier och organisationer växte sig starka under början av 1900-talet men tappade mark för att praktiskt taget försvinna i takt med att det socialdemokratiska projektet ”Folkhemmet” vann allt större terräng.

Det är mänskligt att göra misstaget att vara reaktiv istället för proaktiv. I det här fallet har det reaktiva beteendet antagligen en djupare förklaring – vårt folk hade förlorat viljan till makt. Denna attityd genomsyrade hela samhället under den andra halvan av 1900-talet. Att vilja söka makt och kontroll över resurser, vilket är en förutsättning för att kunna ta ansvar, sågs som något fult, egoistiskt och girigt.

De enda som gynnas av att folket inte strävar efter makt är makthavarna. De vill inte att någon annan ska hota deras positioner. Det är fullt förståeligt att de fördömer våra ambitioner om större inflytande och mer pengar, men att det finns nordmän som lurats till att själva anta denna attityd är märkligt. Om vi ska förändra något så måste vi ha makten för att åstadkomma det. Annars är det ingen poäng att kämpa för en förändring. Makt handlar om att man ska få som man vill. Om vi inte får som vi vill så kommer någon annan att få som de vill. Det är endast vi själva som kan ta vara på vårt folks intressen.

Nordmannamakt

”Vi vill åter vara stolta, mäktiga och starka – återigen göra saker för vår egen skull!”- Förfädernas stämmor

Det är hög tid för en attitydsförändring. Nationalister ska sträva efter framgång och ära. Vi ska uppmuntra varandra till att vinna ära, rikedom, kunskap och framgång. Inflytande i samhället skaffar vi genom att ta ansvar och engagera oss. Vi ber inte om rättvisa – vi skapar den! Vi ska också samverka sinsemellan och bygga stora kontaktnät. Nätverkandet skapar en autonom folkgemenskap som stärker oss och gör vårt folk mer självständigt.

Om en nationalist väljer att sträva efter detta så är det en självklarhet att denne sedan delar med sig av sina resurser. Framgångsrika nationalister som väljer att behålla sina resurser helt för sig själva är dock inga riktiga nationalister, och har heller aldrig varit det. Detsamma gäller de med den folkfrämmande attityden att ära och framgång skulle vara någonting fult. Individens framgång gynnar folkgemenskapen. När alla gör sitt bästa skapas en positiv synergieffekt där alla får tillbaka mer än vad de givit.

I Ultima Thules låt Drakskepp beskrivs nordmannamakten såhär: "Jag är till att härska, tygla hav och storm Jag är till att bygga, bekräfta skepp och form Ständigt skall jag söka, vart haven tagit slut Finna nya vägar, rista runor med mitt spjut"

”Jag är till att härska, tygla hav och storm
Jag är till att bygga, bekräfta skepp och form
Ständigt skall jag söka, vart haven tagit slut
Finna nya vägar, rista runor med mitt spjut”
- Refrängen i låten Drakskepp av Ultima Thule

Riktiga nordmän kämpar för att utöka makt och rikedom så att det kan användas för befrielsen av Norden. Som nationalister är vi etniska aktivister som kämpar för vårt folk. Vår kamp måste därför utkämpas på flera arenor samtidigt. Först när de sociala, kulturella, ekonomiska, intellektuella och politiska arenorna präglas av nordmannamakt kan vi erövra framtiden och skriva historia. Våra förfäder levde för att vinna ära åt sig själva, sin ätt och sitt folk. Nu är det vår tur att ge framtida generationer något att vara stolta över.


Läs mer om nordmannamakt:
-
Svensk, individualist, nationalist – javisst!
- Vägen till nordmannamakt

Hitta oss på sociala medier:
Nyskapande på Facebook
Nyskapande på Twitter

Folkhemmet är ingen utopi!

En vanlig kommentar, ofta från äldre, är påståendet att ”det var bättre förr”. Sällan brukar dessa personer specificera när samhället var så väldigt bra. Givetvis har varje epok haft sina fördelar och självklart så finns det gigantiska problem i dagens samhälle men det är knappast något unikt. Många reaktionärer säger att Sverige var så bra på 60- och 70-talet. De glömmer alltså att det var då massinvandringen tog sin början, städer jämnades med marken för att bygga vidriga betongblock och fängelsestraff väntade för de som startade egna radiokanaler. Samtidigt sköt både skatterna, inflationen och statsskulden i höjden. Det var under denna period som kulturmarxismen gick från ett marginaliserat fenomen till en norm.

Tack vare folkhemmet har vi mångkultur och betonghus.

Första halvan av 1900-talet kan vara en av de värsta tiderna i Europas historia. Vi hade två världskrig som förstörde nästan hela kontinenten. Samtidigt tog Stalin över halva Europa och införde en av de värsta regimerna i kontinentens historia. Europa hade dessutom flera allvarliga finanskriser och flera fall av extrem hyperinflation. 1800-talet var även det en svår period. Den massiva urbaniseringen innebar arbeten under vedervärdiga förhållanden. Europa på 1800-talet kan jämföras med Kina idag. Vem skulle vilja byta sitt liv emot att jobba på en fabrik i Kina?

På 1600- och 1700-talet var medellivslängden betydligt lägre. Exempelvis var medellivslängden år 1750 för män 35 år och för kvinnor 38 år. Mellan 1751 och 1790 dog i snitt en femtedel av alla barn innan de fyllde ett år.[1] Majoriteten av befolkningen var urfattiga bönder. De som inte var adelsmän eller präster var andra klassens invånare utan mycket att säga till om. Under stormaktstiden var det närmast konstant krig. Folk klagar på våldet idag men det är ingenting emot vad dessa krig innebar. 85 gånger fler svenska karoliner dödades vid slaget i Poltava än antalet svenskar som idag mördas under ett år i Sverige.[2] Om vi går längre tillbaka i historien blir det svårt att romantisera kring de tiderna också. Medeltiden var knappast en ljus period. Om man gillar stenåldern kan man gå ut i skogen och försöka leva själv. Med tanke på hur få som bor själva i en koja i skogen så verkar inte detta vara ett populärt alternativ.

Svält och svågerpolitik var inte ovanligt förr i tiden. Kritisk teckning ur tidningen Fäderneslandet från 1867, då Norrland drabbades av en svältkatastrof. Landshövdingen, kronolänsman och kommunens storbönder roffar åt sig säckar med nödhjälpsspannmål. Den svältande till höger får bara en handfull.

Att leva i det förgångna är ett problem som vi människor ofta har. Det är lätt att romantisera tidigare perioder både i sitt eget liv och i historien. Det finns absolut saker och ting som bör återinföras från förr och tveklöst saker är på väg neråt i dagens samhälle. Men att beskriva historien entydigt som ett förfall från en storhetstid är direkt felaktigt. Istället bör vi tänka framåt och aktivt arbeta i rätt riktning, inte vara passiva och prata om hur bra allt var förr. Det förflutna tjänar en viktig roll som lärdomskälla inför framtiden, både vad gäller positiva och negativa ting. Vi ska alltså inte överdriva fördelarna med svunna tider. Det finns absolut inget syfte med att återgå till varken 1960-talet eller 1700-talet, i synnerhet inte om vi ljuger om dess nackdelar. Det förflutna hade sociala och ekonomiska förhållanden som inte går att återskapa och som vi inte heller helt vill ha. Det förflutna är bakom oss. Framför oss väntar en ljus och expansiv framtid för oss svenskar!

Glöm inte att gilla och dela Nyskapande på Facebook
- Länk

Du kan även följa oss på Twitter
- Länk


[1] Susanna Hedenborg & Mats Morell (Red.), Sverige – en social och ekonomisk historia, 2006, s. 120

[2] Enligt Peter Englund i boken Poltava (1988), s. 280-281, avled ca 6 900 svenskar i slaget. Som jämförelse avled 81 svenskar av dödligt våld under 2011, enligt Brottsförebyggande rådet: http://www.bra.se/bra/brott–statistik/mord-och-drap.html