Vita kränkta män – förinta trälasinnet!

Vita kränkta män har ingen plats i en rörelse som ämnar erövra framtiden. I takt med att en rörelse och dess idéer växer och drar till sig nytt blod så måste man vara vaksam över vilka attityder och föreställningar som de nytillkomna för med sig i bagaget. Det händer att människor bildar negativa och pessimistiska attityder och synsätt när de ser förfallet som drabbat vårt land. De är upprörda – ofta med all rätt i världen – men låter sedan ilskan degenereras till moralism och kränkthet. De lever i villfarelsen att allting var bättre förr och istället för att rannsaka sig själva och ta ansvar över hur framtidens formas skyller man ifrån sig och letar efter syndabockar.

Vita kränkta män är anledningen till att konservativa aldrig kan vinna. Träldom hör inte hemma i nordisk kultur.

Vita kränkta män är anledningen till att konservativa aldrig kan vinna. Träldom hör inte hemma i nordisk kultur.

Kränktheten är en pestsmitta som spridit sig som en löpeld i dagens samhälle. Det nästan tävlas om vem som kan känna sig mest kränkt och offerrollen har blivit gnällspikens väg att synas och få sina femton minuter i rampljuset. Idag är det på modet att vara ett offer. Tyvärr har denna attityd ibland lyckats färga av sig även på folk som drar åt nationalismen. Vissa ser med avundsjuka på invandrarnas möjlighet att lufta sin lättkränkthet offentligt och tar efter denna osympatiska offermentalitet. Dessa gör sig förtjänta av att tituleras med fiendens ironiska begrepp ”vita kränkta män”, även om beteendet som uppvisas varken är nordiskt eller manligt. En opinionsbildare som associerades med begreppet ”vita kränkta män” var Pär Ström, som vek sig för feministiska påtryckningar.

Att erkänna sig kränkt är att erkänna sig vanärad. Har man blivit vanärad så lipar man inte över det utan man agerar. En nordisk nationalist borstar av sig fiendens kränkningar med ett skratt och går sedan till angrepp. En annan pessimistisk attityd vi klarar oss utan är den hos moralisten – som tror att han löser problem genom att sätta sig till doms över andra och lägga sig i deras liv. Precis som lättkränktheten är även detta en förlorarmentalitet. En sann ledare gnäller inte över andras tillkortakommanden, han visar vägen genom att vara en förebild.

Nordmän mot vita kränkta män.

Nordmän mot vita kränkta män. Målningen heter ”Nordiska plundrare skapar ödeläggelse” och är skapad av Tom Lowell.

Nationalismens essens är stolthet – styrka och glädje. Det är inte nationalism att rygga för framtiden och längta efter det förgångna. Nationalism är att leva naturens gång, från forntiden genom nutiden och in i framtiden. Det är en strävan efter konstant förbättring där siktet är inställt mot framtiden med det förgångnas lärdomar i minnet. Att leva nationalism är att njuta av livet och av den ständiga kampen för förbättring. Pessimism och avundsjuka hör inte till vår ideologi. Människan följer vinnare och inte förlorare. Vi vill se mer livsglädje och mindre gnäll – mer ära och mindre vanära – mer nordmannamakt och mindre vanmakt!

Läs även:
- Nordmannamakt – janteslakt!
- Myten om kulturmarxistisk infiltration

Hitta oss på sociala medier:

- Nyskapande på Facebook
- Nyskapande på Twitter

Rekommenderad läsning:
Hall, Ulf (2004). Ledstjärnor: 57 kvinnor om ledarskap. Stockholm: Natur och kultur/Fakta etc.
Kjellman, Östen (2011). Den Forna Seden Vol 1. Arktos Media Ltd
Kjellman, Östen (2011). Den Forna Seden Vol 2. Arktos Media Ltd
Machiavelli, Niccolò (2012). Fursten. Stockholm: Atlantis
Witt, R. 2008. ”Verksamhetschefens indirekta ledarskap”. Hämtad 21 juni 2013 från http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:199378/FULLTEXT01

 

Sverigedemokraternas framgångar räcker inte

Pippin: Lavskägge har kanske rätt. Vi hör inte hemma här, Merry. Det är för stort för oss. Vad kan väl vi åstadkomma? Vi har Fylke. Vi kanske ska bege oss hem.

Merry: Isengårds eldar kommer sprida sig och Tookköpings och Bockrikes skogar kommer brinna. Och allt som var grönt och gott kommer försvinna. Det kommer inte finnas något Fylke, Pippin.

Ovanstående dialog från Sagan om de två tornen illustrerar faran med verklighetsflykt. Vi svenskar befinner oss idag i en situation där vi inte kan kosta på oss någon förnekelse av verkligheten. Etniska svenskar minskar medan etniska främlingar ökar. Fler borde reagera allvarligt på det. Även de som har insett detta faktum rationellt har oftast inte insett det emotionellt. De har vaknat upp och insett vad det är som är fel, och hanteringen av problemet har kanske bemötts genom politiskt engagemang men även genom eskapism, att fly undan verkligheten. De har ej till fullo insett att vi befinner oss i Ragnarök och att vi inte kan fly från undergången. I boken Krigskonsten finns det tydliga direktiv för hur sådana situationer ska hanteras:

That ground where delay means disaster, is called death ground. … Quickly depart form difficult ground. On enclosed ground use stratagem. On death ground, fight… In desperate places soldiers lose their sense of fear. If there will be no place of refuge, there will be no wavering. If deeply involved in the enemy´s country, there is unity. If it be unavoidable, the soldiers will fight their hardest.[1]

Akuta situationer måste åtgärdas. Om det bemöts med annat än ren stridsglöd nås ingen framgång. Vi måste förstå att vi inte har något att förlora eftersom att vi kommer att förlora allt om vi inte överlever.

Det är lätt att söva ned sitt sinne med aktiviteter som TV-tittande och datorspel, att fly undan verkligheten och intala sig själv att det går bättre än vad det gör. I arbetslivet kan det ta sig uttryck genom ett arbete med en fin titel som stärker ens självbild, samtidigt som man innerst inne är missnöjd med sin plats i livet. Även på organisationsnivå är det lätt att bedra sig själv genom att ogrundat berömma varandra, överskatta kvaliteten hos medarbetarna, hylla aktioner som inte leder någonvart och att påstå att man har en strategi när en sådan saknas. Vi ska inte heller överskatta valframgångar. SD:s senaste siffra på 11,2 procent är ett steg i rätt riktning, men vi ska inte lura oss att det räcker med SD:s avancemang – vi är fortfarande i stort behov av bland annat mediala, finansiella och akademiska framgångar.

Räcker det med Sverigedemokraternas framgångar?

Att granska sin position i livet med kall, nykter realism kan vara obehagligt. Det är även svårt att se sig själv objektivt, från en annan persons synvinkel. Med stor sannolikhet når man slutsatsen att man inte är där man vill vara. Dock nås aldrig mål genom en inkorrekt verklighetsbild. Först när en korrekt bild finnes kan problemen åtgärdas. Vi måste acceptera verkligheten för vad den är för att kunna förändra den till vad vi vill att den ska vara.

Man ska aldrig lura sig själv att man är nöjd eller nöja sig med mindre. Vi måste inse det bistra läget att vi befinner oss i Ragnarök. Vår kamp handlar om överlevnad, om att vinna eller försvinna, om att utplånas för alltid eller erövra framtiden och bygga en ny civilisation. Så länge du fruktar döden så räds du även livet, det är först när du övervunnit rädslan för döden som du verkligen är fri att leva livet!

Theoden: Så mycket död. Vad kan människor göra mot ett sådant måttlöst hat?

Aragorn: Rid ut med mig. Rid ut och möt dem.

Theoden: För död och ära.

Aragorn: För Rohan. För ditt folk.

Theoden: Helm Hammernävens horn skall ljuda i klyftan en sista gång!

 

Kom ihåg att gilla Nyskapande på Facebook

Länk

Du kan även följa oss på Twitter

Länk

——————————————————————————————————————–

Referenser:

[1] Tzu, Sun, The art of war, Capstone Publishing, 2010, s. 77-80.

Folkhemmet är ingen utopi!

En vanlig kommentar, ofta från äldre, är påståendet att ”det var bättre förr”. Sällan brukar dessa personer specificera när samhället var så väldigt bra. Givetvis har varje epok haft sina fördelar och självklart så finns det gigantiska problem i dagens samhälle men det är knappast något unikt. Många reaktionärer säger att Sverige var så bra på 60- och 70-talet. De glömmer alltså att det var då massinvandringen tog sin början, städer jämnades med marken för att bygga vidriga betongblock och fängelsestraff väntade för de som startade egna radiokanaler. Samtidigt sköt både skatterna, inflationen och statsskulden i höjden. Det var under denna period som kulturmarxismen gick från ett marginaliserat fenomen till en norm.

Tack vare folkhemmet har vi mångkultur och betonghus.

Första halvan av 1900-talet kan vara en av de värsta tiderna i Europas historia. Vi hade två världskrig som förstörde nästan hela kontinenten. Samtidigt tog Stalin över halva Europa och införde en av de värsta regimerna i kontinentens historia. Europa hade dessutom flera allvarliga finanskriser och flera fall av extrem hyperinflation. 1800-talet var även det en svår period. Den massiva urbaniseringen innebar arbeten under vedervärdiga förhållanden. Europa på 1800-talet kan jämföras med Kina idag. Vem skulle vilja byta sitt liv emot att jobba på en fabrik i Kina?

På 1600- och 1700-talet var medellivslängden betydligt lägre. Exempelvis var medellivslängden år 1750 för män 35 år och för kvinnor 38 år. Mellan 1751 och 1790 dog i snitt en femtedel av alla barn innan de fyllde ett år.[1] Majoriteten av befolkningen var urfattiga bönder. De som inte var adelsmän eller präster var andra klassens invånare utan mycket att säga till om. Under stormaktstiden var det närmast konstant krig. Folk klagar på våldet idag men det är ingenting emot vad dessa krig innebar. 85 gånger fler svenska karoliner dödades vid slaget i Poltava än antalet svenskar som idag mördas under ett år i Sverige.[2] Om vi går längre tillbaka i historien blir det svårt att romantisera kring de tiderna också. Medeltiden var knappast en ljus period. Om man gillar stenåldern kan man gå ut i skogen och försöka leva själv. Med tanke på hur få som bor själva i en koja i skogen så verkar inte detta vara ett populärt alternativ.

Svält och svågerpolitik var inte ovanligt förr i tiden. Kritisk teckning ur tidningen Fäderneslandet från 1867, då Norrland drabbades av en svältkatastrof. Landshövdingen, kronolänsman och kommunens storbönder roffar åt sig säckar med nödhjälpsspannmål. Den svältande till höger får bara en handfull.

Att leva i det förgångna är ett problem som vi människor ofta har. Det är lätt att romantisera tidigare perioder både i sitt eget liv och i historien. Det finns absolut saker och ting som bör återinföras från förr och tveklöst saker är på väg neråt i dagens samhälle. Men att beskriva historien entydigt som ett förfall från en storhetstid är direkt felaktigt. Istället bör vi tänka framåt och aktivt arbeta i rätt riktning, inte vara passiva och prata om hur bra allt var förr. Det förflutna tjänar en viktig roll som lärdomskälla inför framtiden, både vad gäller positiva och negativa ting. Vi ska alltså inte överdriva fördelarna med svunna tider. Det finns absolut inget syfte med att återgå till varken 1960-talet eller 1700-talet, i synnerhet inte om vi ljuger om dess nackdelar. Det förflutna hade sociala och ekonomiska förhållanden som inte går att återskapa och som vi inte heller helt vill ha. Det förflutna är bakom oss. Framför oss väntar en ljus och expansiv framtid för oss svenskar!

Glöm inte att gilla och dela Nyskapande på Facebook
- Länk

Du kan även följa oss på Twitter
- Länk


[1] Susanna Hedenborg & Mats Morell (Red.), Sverige – en social och ekonomisk historia, 2006, s. 120

[2] Enligt Peter Englund i boken Poltava (1988), s. 280-281, avled ca 6 900 svenskar i slaget. Som jämförelse avled 81 svenskar av dödligt våld under 2011, enligt Brottsförebyggande rådet: http://www.bra.se/bra/brott–statistik/mord-och-drap.html