Ära förfäderna och vinn framgång!

Den 6 november är en dag tillägnad Gustav II Adolf. På Nyskapande har vi tidigare skrivit om denne mästerlige kung, som revolutionerade krigskonsten och väckte Napoleons beundran, byggde vidare på den svenska staten och universitetsväsendet och erövrade stora domäner åt vårt rike.

Ära förfäderna och bli framgångsrik!

Minns Gustav II Adolfs stordåd denna dag! Målningen heter Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen och är skapad av Carl Wahlbom.

Det finns en enkel anledning till varför vi ska hylla och minnas personer som honom. Genom berättelser och historier lever våra förfäder vidare och influerar oss med deras dåd. Men vi influeras även av karaktärer i böcker, filmer och TV-serier. Då vi alltid styrs av influenser är det viktigt att medvetet välja rätt personer att influeras av. Det är lätt att dagligen låta sig influeras av amerikanska TV-serier och filmer men flyter man med denna ström av färdigpaketerad, passiv underhållning är det amerikanska manusförfattare som styr våra känslor och slutligen våra ideal.

Rätt förebilder skapar storhet! För den som ser upp Karl XII ser även upp till hans ideal om storhet, mod, rättrådighet och bärsärkaranda. Att läsa om hur han okuvligt och modigt stormade ut mot turkarna under kalabaliken i Bender inspirerar till modigt agerande i dessa dagar. På samma sätt inspireras man av jomsvikingarnas orubbliga lugn inför extrema situationer. Eller så kan man inspireras av Gustav II Adolfs snillrika ledarskap och Gustav Vasas resoluta och imponerande styre. Det är svårt att inte låta sig inspireras av deras anda.

    Precis som Jomsvikingarna behöver dagens nordbor inga helgon!

Precis som jomsvikingarna behöver dagens nordbor inga helgon!


Det betyder däremot inte att vi slaviskt ska efterhärma dessa förebilder, eller dyrka dem som helgon. Precis som vi hade även de sina brister och var barn av sin tid. Men i de många avseenden där de visade sin storhet inspirerar de oss till stordåd.

Vi tar alltid omedvetet efter idealen från dem vi läser om. Vi blir vad vi väljer att idealisera. Valet är ditt! Kommer du att välja att bli styrd av främmande, utländska manusförfattare, regissörer och mediemagnater? Eller kommer du att följa förfädernas storhet, vandra i deras spår och väcka eftervärldens beundran?

Rekommenderad läsning:

Gustav II Adolf – den nyskapande krigarkungen
http://nyskapande.com/gustav-ii-adolf-den-nyskapande-krigarkungen/

Nationalistisk kulturkamp ska vara normsättande
http://nyskapande.com/nationalistisk-kulturkamp-ska-vara-normsattande/

Hitta oss på sociala medier:
Nyskapande på Facebook
Nyskapande på Twitter

Karl XII – född att härska!

Den 30 november är dagen som tillägnas en av våra största konungar genom historien. Synen på Karl XII har skiftat genom seklerna beroende på politiska strömningar. Oavsett politisk hållning finns det beundransvärda egenskaper hos denne krigarkonung som alla kan inspireras av. Karl XII har väckt stor beundran hos mången man, däribland en av upplysningstidens främste författare Jean Jacques Voltaire som skrev en biografi om honom. Biografin som fick namnet Carl XII:s historia reviderades i över sextio upplagor, vilket ingen annan fransk bok under 1700-talet kan mäta sig med. Egenskaper som lyfts fram i biografin är kungens heroism, skräckinjagande stridsvrede som kunde förbytas till stilla lugn när så krävdes, storhetstänkande och dödsföraktande attityd – karaktärsdrag som utmärkt mången nordbo dessförinnan. Ett gott exempel på det är jomsvikingarna, som vi tidigare skrivit om.

Sabatons framgångsrika album ”Carolus Rex” har visat att intresset för karoliner är stort.

En episod som synliggör dessa egenskaper är kalabaliken i Bender år 1713. Efter slaget i Poltava 1709 söker kungen en allierad hos den turkiske sultanen. Karl XII begär länge en armé av sin allierade, vilket han inte får. Efter långa förhandlingar utan en lösning i sikte ser sultanen den svenske kungen som oönskad. Sultanen vill bli av med kungen och hotar med våld. Karl XII antar utmaningen. Med trehundra svenskar upprättar han förskansningar, ett arbete som han själv deltar i. Fönster barrikaderas. Bjälkar sätts bakom dörrar. Efter att befästningarna hade genomförts sätter sig kungen lugnt och spelar schack, utan den minsta oro. Kungen verkar glädjas över äran att med endast trehundra man stå emot en hel här. Alla svenskar, även kockar och stalldrängar, ses som soldater – alla ska kämpa med kungen.

Signal för anfall ges. Kungen är ute på rytt och är skild från huvudstyrkan som omringas av tusentals soldater. Huvudstyrkan kapitulerar, men kungen ler och ger order om att försvara deras hus med de resterande fåtal soldater som befinner sig där. Janitsjarerna har redan intagit stora delar av huset. Endast stora salen står kvar. Under galopp rider kungen och hans generaler fram, hoppar av hästarna med värja och pistol i hand. Janitsjarerna anfaller från alla sidor. Alla fiender som kommer nära kungen såras eller dödas. En turk riktar sin musköt mot kungens ansikte och råkar göra en rörelse under avfyrningen så att kulan glider över hans näsa, tar en del av hans öra och krossar general Hårds arm. Kungen ränder värjan i janitsjarens mage medan de äntrar den stora salen. Endast sextio man återstår. ”Låt oss jaga ut dessa barbarer ur mitt hus”, säger kungen och i spetsen för sina män öppnar han dörren, ger eld mot turkarna och hugger ned dem. Skräck injagas hos de plundrande turkarna. De flyr hals över huvud, kastar sina vapen och hoppar ut genom fönster. Rum efter rum erövras och på en kvart har alla som inte flytt huset dödats eller sårats. Endast en janitsjar benådas om han lovar att berätta för sin herre om vad som skett.

”Kalabaliken i Bender” Litografi av Johan Cardon efter målning av Hjalmar Mörner.

Genom att ett stort lager vapen och krut finns kvar i huset kan svenskarna hålla emot turkarnas kommande anfall. Tvåhundra turkar faller för musköteld inom loppet av en kvart. Eftersom det var skamset att förlora så många män mot endast sextio försvarare, beslutar sig turkarna för att tända eld på huset. Elden fänger an, det brinnande taket håller på att rasa in. Kungen behåller sitt lugn och beordrar elden att släckas. En livgardist vid namn Wolberg ropar att de borde kapitulera. Han får som svar av kungen ”Det var en märklig man, som inbillar sig att det inte är bättre att brinna inne än att vara fången.” En annan drabant vid namn Roos sade att kanslihuset som hade tak av sten och var eldsäkert borde intas. ”Där har vi en riktig svensk”, ropar kungen, omfamnar drabanten och gör honom till överste på stället. ”Låt oss ge oss av, mina vänner”, säger han, ”tag med Er så mycket krut och bly som Ni kan och låt oss ta oss till kanslihuset med värjan i hand.”

Turkarna som omringar det brinnande huset ser med en blandning av skräck och beundran hur karolinerna slår upp porten och störtar ut med kungen i spetsen. Karl XII och hans främste officerare öppnar eld med två pistoler vardera och beväpnar sig med värjorna. Turkarna retirerar femtio fot, men omringar sedan truppen. Kungen som är iklädd ridstövlar, trasslar in sig i sporrarna och faller på backen, varefter tjugoen janitsjarer kastar sig över honom. Samma stund som kungen såg sig tillfångatagen gav plötsligt hans våldsamma stridsvrede vika för mildhet och lugn. Inte ett otåligt ord eller vredgat ögonkast gav han ifrån sig.

Denna berättelse visar på det mannamod och vinnarinstinkt som Karl XII hade. Den attityden var det naturliga för svenskar. Just det spred fruktan och respekt på kontinenten. Som Karl XII sade var det svenskt att agera likt drabanten Roos, som föreslog en modig, respektingivande offensiv för att vinna taktiska fördelar. Som en kontrast är det inte svenskt att bete sig som livgardisten Wolberg som föredrog fångenskap och vanära. De som föredrar fångenskap och vanära avskyr därför Karl XII. Han står för ideal såsom mod, storhet och styrka. Hans heroiska beteende påminner dem om deras feghet och vanära som de inte vill kännas vid. Vi som beundrar heroism och storhet låter oss inspireras av hans exempel. Återigen ska svenskens namn inge respekt och fruktan. Låt oss hedra hans minne denna dag – låt oss åter få svenskheten att stå för mod, storhet och styrka!

 

Hitta oss på sociala medier:
Nyskapande på Facebook
Nyskapande på Twitter

——————————————————————————————————————–

Referens

Voltaire, Jean Jacques,Carl XII:s historia, Norsteds förlag, 1997

Hur svensk är du?

Diskussionen om svenskhet återkommer tidvis. För att förstå svenskheten måste man undersöka vår historia. Ser man till historien så var begreppet om ära centralt för våra förfäder. Ett lysande exempel på det i fornnordisk historia är berättelsen om jomsvikingarna. De har blivit berömda genom Jomsvikingasagan som nedtecknades på 1200-talet och som är en äventyrlig, spännande och humoristisk berättelse. Jomsvikingarna var ett brödraskap som hade sitt tillhåll i Jomsborg på Östersjöns södra kust. Äregirighet, ond bråd död, mjöddryckesslag och sköna damer karaktäriserar historien. Den anda som rådde i detta brödraskap kan återges genom berättelsen om efterdyningar vid slaget i Hjörungavåg i Norge.

Jomsvikingasagan - en bok om jomsvikingarna

Jomsvikingarna som var svårt sårade hade tillfångatagits. Halshuggning väntade. Inför det stundande hugget frågade banemannen Torkel jomsvikingarna vad de tyckte om att de snart skulle sluta sina liv. En svarade ”Det synes mig gott. Jag går samma väg som min fader före mig – även jag ska dö.” En annan sade ”Inte hade jag bevarat jomsvikingarnas lagar i minnet, om jag kved inför min död eller mälde några rädslans ord. Varje människa ska dö en gång.” En tredje svarade ”Gott synes det mig att dö med ära. Men du, Torkel, får leva med skammen.”

När näste kämpe skulle dö var denne intresserad om huruvida en man vet något efter att huvudet huggits av, om det finns något medvetande kvar. Han tar fram en kniv som han ska räcka fram efter hugget och bad banemannen skynda på så att det kunde utrönas. Efter hugget faller kniven ur handen, som de flesta väntat sig. En annan ville bli huggen i ansiktet för att bevisa att han inte ryckte till, ett löfte som han levde upp till. Ännu en hånade dem dråpligt med ordvitsar.

När en viking med långt guldgult hår skulle halshuggas bad denne att någon skulle hålla hans hår så att det inte blev blodigt efter hugget, eftersom han länge varit aktsam om håret. En kämpe ur fiendehirden snodde håret runt händerna. Precis när svärdet föll ner ryckte jomsvikingen tillbaka huvudet så att fiendens händer höggs av. Han reser sig upp, ruskar på huvudet och säger: ”Vems händer har jag i håret? Ni tar då lång tid på er med att hugga!”

Jomsviking

Denna lugna, dödsföraktande och humoristiska attityd in i döden var ett signum för jomsvikingarna. Vi gynnas av att låta oss inspireras av dem. Allt handlar om hur man väljer att se på sin omvärld. För dem var döden ingen fara. De gick värdigt in i den och passade i flera fall på att håna och trotsa sina blivande banemän. Om de lyckades hantera situationen på ett så värdigt och dödsföraktande sätt så kan vi enkelt hantera vår vardag med rätt attityd. Det finns ingen anledning att beklaga sig.

Nästa gång du möter någon som behandlar dig illa, välj att inte bli ett offer. Det är inte svenskt att vara ett offer. Tänk istället – hur kan jag besegra denne och gå ut med ära? Hur kan jag hantera detta med en trotsande, lugn och humoristisk attityd? Vi minns och imponeras ännu av jomsvikingarna tusen år senare. Ingen minns eller imponeras av de som valt att vara fega och agera offer. Endast eftermälet är viktigt. Det enda vi ska bry oss om är vår ära. Lyss till de kloka orden från Den höges sång i Eddan:

Fänaden dör,
fränder dö,
själv dör du likaledes;
ett vet jag
som aldrig dör:
domen som fälls om den döde.

 

Relaterade artiklar:
- Provocera, kämpa och ha roligt!- Vita kränkta män – förinta trälasinnet!

Hitta oss på sociala medier:
- Nyskapande på Facebook
- Nyskapande på Twitter

 

Referenser:
Jomsvikingarna – ett klassiskt fornnordiskt äventyr, Nordiska förlaget, 2006
Eddan, Den höges sång, strof 77