Karl XII – född att härska!

Den 30 november är dagen som tillägnas en av våra största konungar genom historien. Synen på Karl XII har skiftat genom seklerna beroende på politiska strömningar. Oavsett politisk hållning finns det beundransvärda egenskaper hos denne krigarkonung som alla kan inspireras av. Karl XII har väckt stor beundran hos mången man, däribland en av upplysningstidens främste författare Jean Jacques Voltaire som skrev en biografi om honom. Biografin som fick namnet Carl XII:s historia reviderades i över sextio upplagor, vilket ingen annan fransk bok under 1700-talet kan mäta sig med. Egenskaper som lyfts fram i biografin är kungens heroism, skräckinjagande stridsvrede som kunde förbytas till stilla lugn när så krävdes, storhetstänkande och dödsföraktande attityd – karaktärsdrag som utmärkt mången nordbo dessförinnan. Ett gott exempel på det är jomsvikingarna, som vi tidigare skrivit om.

Sabatons framgångsrika album ”Carolus Rex” har visat att intresset för karoliner är stort.

En episod som synliggör dessa egenskaper är kalabaliken i Bender år 1713. Efter slaget i Poltava 1709 söker kungen en allierad hos den turkiske sultanen. Karl XII begär länge en armé av sin allierade, vilket han inte får. Efter långa förhandlingar utan en lösning i sikte ser sultanen den svenske kungen som oönskad. Sultanen vill bli av med kungen och hotar med våld. Karl XII antar utmaningen. Med trehundra svenskar upprättar han förskansningar, ett arbete som han själv deltar i. Fönster barrikaderas. Bjälkar sätts bakom dörrar. Efter att befästningarna hade genomförts sätter sig kungen lugnt och spelar schack, utan den minsta oro. Kungen verkar glädjas över äran att med endast trehundra man stå emot en hel här. Alla svenskar, även kockar och stalldrängar, ses som soldater – alla ska kämpa med kungen.

Signal för anfall ges. Kungen är ute på rytt och är skild från huvudstyrkan som omringas av tusentals soldater. Huvudstyrkan kapitulerar, men kungen ler och ger order om att försvara deras hus med de resterande fåtal soldater som befinner sig där. Janitsjarerna har redan intagit stora delar av huset. Endast stora salen står kvar. Under galopp rider kungen och hans generaler fram, hoppar av hästarna med värja och pistol i hand. Janitsjarerna anfaller från alla sidor. Alla fiender som kommer nära kungen såras eller dödas. En turk riktar sin musköt mot kungens ansikte och råkar göra en rörelse under avfyrningen så att kulan glider över hans näsa, tar en del av hans öra och krossar general Hårds arm. Kungen ränder värjan i janitsjarens mage medan de äntrar den stora salen. Endast sextio man återstår. ”Låt oss jaga ut dessa barbarer ur mitt hus”, säger kungen och i spetsen för sina män öppnar han dörren, ger eld mot turkarna och hugger ned dem. Skräck injagas hos de plundrande turkarna. De flyr hals över huvud, kastar sina vapen och hoppar ut genom fönster. Rum efter rum erövras och på en kvart har alla som inte flytt huset dödats eller sårats. Endast en janitsjar benådas om han lovar att berätta för sin herre om vad som skett.

”Kalabaliken i Bender” Litografi av Johan Cardon efter målning av Hjalmar Mörner.

Genom att ett stort lager vapen och krut finns kvar i huset kan svenskarna hålla emot turkarnas kommande anfall. Tvåhundra turkar faller för musköteld inom loppet av en kvart. Eftersom det var skamset att förlora så många män mot endast sextio försvarare, beslutar sig turkarna för att tända eld på huset. Elden fänger an, det brinnande taket håller på att rasa in. Kungen behåller sitt lugn och beordrar elden att släckas. En livgardist vid namn Wolberg ropar att de borde kapitulera. Han får som svar av kungen ”Det var en märklig man, som inbillar sig att det inte är bättre att brinna inne än att vara fången.” En annan drabant vid namn Roos sade att kanslihuset som hade tak av sten och var eldsäkert borde intas. ”Där har vi en riktig svensk”, ropar kungen, omfamnar drabanten och gör honom till överste på stället. ”Låt oss ge oss av, mina vänner”, säger han, ”tag med Er så mycket krut och bly som Ni kan och låt oss ta oss till kanslihuset med värjan i hand.”

Turkarna som omringar det brinnande huset ser med en blandning av skräck och beundran hur karolinerna slår upp porten och störtar ut med kungen i spetsen. Karl XII och hans främste officerare öppnar eld med två pistoler vardera och beväpnar sig med värjorna. Turkarna retirerar femtio fot, men omringar sedan truppen. Kungen som är iklädd ridstövlar, trasslar in sig i sporrarna och faller på backen, varefter tjugoen janitsjarer kastar sig över honom. Samma stund som kungen såg sig tillfångatagen gav plötsligt hans våldsamma stridsvrede vika för mildhet och lugn. Inte ett otåligt ord eller vredgat ögonkast gav han ifrån sig.

Denna berättelse visar på det mannamod och vinnarinstinkt som Karl XII hade. Den attityden var det naturliga för svenskar. Just det spred fruktan och respekt på kontinenten. Som Karl XII sade var det svenskt att agera likt drabanten Roos, som föreslog en modig, respektingivande offensiv för att vinna taktiska fördelar. Som en kontrast är det inte svenskt att bete sig som livgardisten Wolberg som föredrog fångenskap och vanära. De som föredrar fångenskap och vanära avskyr därför Karl XII. Han står för ideal såsom mod, storhet och styrka. Hans heroiska beteende påminner dem om deras feghet och vanära som de inte vill kännas vid. Vi som beundrar heroism och storhet låter oss inspireras av hans exempel. Återigen ska svenskens namn inge respekt och fruktan. Låt oss hedra hans minne denna dag – låt oss åter få svenskheten att stå för mod, storhet och styrka!

 

Hitta oss på sociala medier:
Nyskapande på Facebook
Nyskapande på Twitter

——————————————————————————————————————–

Referens

Voltaire, Jean Jacques,Carl XII:s historia, Norsteds förlag, 1997