Lärdomar av Pär Ströms rädsla

På senare tid har jämställdhetsdebattören Pär Ström meddelat att han efter hot och trakasserier avslutar sin medverkan i genusdebatten. Han skriver att ”Kända svenska journalister, etablerade författare och uppburna kulturpersonligheter har tillsammans bildat en hatmobb för att krossa mig och andra som inte tror på feminismen.” [1]

Pär Ström som feministerna ser honom.

På ytan ser det ut som att skälet till förföljelsen mot honom grundar sig i hans åsikter, men det finns en annan förklaring. Problemet är att Pär Ström har visat sig rädd för dem och varit tolerant. Han har sökt kompromisser med en fiende som inte accepterar kompromisser. Visas tolerans gentemot intoleranta är nederlaget givet. Ger man dem ett finger så tar de hela handen.

Resultatet blir desto bättre om man istället tror på sitt budskap och inte söker acceptans hos sina motståndare. Då de knappast har vårt bästa för ögonen så finns det ingen anledning för oss att kompromissa. Det missgynnar endast oss själva.

Möter man en skällande hund så fungerar inte rationella argument. Visar man rädsla blir man biten. Det enda som fungerar är att visa hunden vem som bestämmer. Mot feminister får man lugnt sätta ned foten och berätta vad som accepteras och vad som inte accepteras. Hot, otrevligheter, fientlighet mellan könen och andra orimligheter går inte an.

Gustav Vasa sökte aldrig acceptans hos sina fiender. Han tillintetgjorde dem och vann stor ära.

Att tro att man kan blidka systemet genom att spela efter deras premisser får enbart effekten att de får fler träffytor. Viker sig en offentlig debattör går de snabbt på två nya. Bättre att de offentliga debattörerna agerar föredömligt och gör en uppoffring för de som står och stampar i skuggorna och väntar på att få komma ut i offentlighetens ljus. De behöver en klippa att luta sig mot när stormen blåser som värst.

Pär Ström borde ha offentliggjort trakasserierna och visat allmänheten vilka mobbarna var. De flesta föraktar redan kulturmarxisterna och stör sig på dem dagligen. Genom att peka ut mobbarna och i detalj avslöja deras fula knep och mobbningstaktiker skulle han kunnat rasera deras fasad samtidigt som han själv vunnit ett moraliskt övertag.

Att vika sig är uteslutet. Det enda sättet att besegra dessa kulturmarxistiska mobbare är att visa sig mer orubblig, offensiv och kompromisslös i ens agerande mot dem. Ta allt vad de har och ge inget tillbaka!

——————————————————————————————————————–
Referenser
[1] http://debatt.svt.se/2012/11/08/efter-hot-och-nidbilder-tar-jag-nu-farval-av-genusdebatten/


* * *

Gillar du sociala medier?
Nyskapande finns på både Facebook och Twitter – vi ses där!

* * *

Sverigedemokraternas framgångar räcker inte

Pippin: Lavskägge har kanske rätt. Vi hör inte hemma här, Merry. Det är för stort för oss. Vad kan väl vi åstadkomma? Vi har Fylke. Vi kanske ska bege oss hem.

Merry: Isengårds eldar kommer sprida sig och Tookköpings och Bockrikes skogar kommer brinna. Och allt som var grönt och gott kommer försvinna. Det kommer inte finnas något Fylke, Pippin.

Ovanstående dialog från Sagan om de två tornen illustrerar faran med verklighetsflykt. Vi svenskar befinner oss idag i en situation där vi inte kan kosta på oss någon förnekelse av verkligheten. Etniska svenskar minskar medan etniska främlingar ökar. Fler borde reagera allvarligt på det. Även de som har insett detta faktum rationellt har oftast inte insett det emotionellt. De har vaknat upp och insett vad det är som är fel, och hanteringen av problemet har kanske bemötts genom politiskt engagemang men även genom eskapism, att fly undan verkligheten. De har ej till fullo insett att vi befinner oss i Ragnarök och att vi inte kan fly från undergången. I boken Krigskonsten finns det tydliga direktiv för hur sådana situationer ska hanteras:

That ground where delay means disaster, is called death ground. … Quickly depart form difficult ground. On enclosed ground use stratagem. On death ground, fight… In desperate places soldiers lose their sense of fear. If there will be no place of refuge, there will be no wavering. If deeply involved in the enemy´s country, there is unity. If it be unavoidable, the soldiers will fight their hardest.[1]

Akuta situationer måste åtgärdas. Om det bemöts med annat än ren stridsglöd nås ingen framgång. Vi måste förstå att vi inte har något att förlora eftersom att vi kommer att förlora allt om vi inte överlever.

Det är lätt att söva ned sitt sinne med aktiviteter som TV-tittande och datorspel, att fly undan verkligheten och intala sig själv att det går bättre än vad det gör. I arbetslivet kan det ta sig uttryck genom ett arbete med en fin titel som stärker ens självbild, samtidigt som man innerst inne är missnöjd med sin plats i livet. Även på organisationsnivå är det lätt att bedra sig själv genom att ogrundat berömma varandra, överskatta kvaliteten hos medarbetarna, hylla aktioner som inte leder någonvart och att påstå att man har en strategi när en sådan saknas. Vi ska inte heller överskatta valframgångar. SD:s senaste siffra på 11,2 procent är ett steg i rätt riktning, men vi ska inte lura oss att det räcker med SD:s avancemang – vi är fortfarande i stort behov av bland annat mediala, finansiella och akademiska framgångar.

Räcker det med Sverigedemokraternas framgångar?

Att granska sin position i livet med kall, nykter realism kan vara obehagligt. Det är även svårt att se sig själv objektivt, från en annan persons synvinkel. Med stor sannolikhet når man slutsatsen att man inte är där man vill vara. Dock nås aldrig mål genom en inkorrekt verklighetsbild. Först när en korrekt bild finnes kan problemen åtgärdas. Vi måste acceptera verkligheten för vad den är för att kunna förändra den till vad vi vill att den ska vara.

Man ska aldrig lura sig själv att man är nöjd eller nöja sig med mindre. Vi måste inse det bistra läget att vi befinner oss i Ragnarök. Vår kamp handlar om överlevnad, om att vinna eller försvinna, om att utplånas för alltid eller erövra framtiden och bygga en ny civilisation. Så länge du fruktar döden så räds du även livet, det är först när du övervunnit rädslan för döden som du verkligen är fri att leva livet!

Theoden: Så mycket död. Vad kan människor göra mot ett sådant måttlöst hat?

Aragorn: Rid ut med mig. Rid ut och möt dem.

Theoden: För död och ära.

Aragorn: För Rohan. För ditt folk.

Theoden: Helm Hammernävens horn skall ljuda i klyftan en sista gång!

 

Kom ihåg att gilla Nyskapande på Facebook

Länk

Du kan även följa oss på Twitter

Länk

——————————————————————————————————————–

Referenser:

[1] Tzu, Sun, The art of war, Capstone Publishing, 2010, s. 77-80.