Folkhemmet är ingen utopi!

En vanlig kommentar, ofta från äldre, är påståendet att ”det var bättre förr”. Sällan brukar dessa personer specificera när samhället var så väldigt bra. Givetvis har varje epok haft sina fördelar och självklart så finns det gigantiska problem i dagens samhälle men det är knappast något unikt. Många reaktionärer säger att Sverige var så bra på 60- och 70-talet. De glömmer alltså att det var då massinvandringen tog sin början, städer jämnades med marken för att bygga vidriga betongblock och fängelsestraff väntade för de som startade egna radiokanaler. Samtidigt sköt både skatterna, inflationen och statsskulden i höjden. Det var under denna period som kulturmarxismen gick från ett marginaliserat fenomen till en norm.

Tack vare folkhemmet har vi mångkultur och betonghus.

Första halvan av 1900-talet kan vara en av de värsta tiderna i Europas historia. Vi hade två världskrig som förstörde nästan hela kontinenten. Samtidigt tog Stalin över halva Europa och införde en av de värsta regimerna i kontinentens historia. Europa hade dessutom flera allvarliga finanskriser och flera fall av extrem hyperinflation. 1800-talet var även det en svår period. Den massiva urbaniseringen innebar arbeten under vedervärdiga förhållanden. Europa på 1800-talet kan jämföras med Kina idag. Vem skulle vilja byta sitt liv emot att jobba på en fabrik i Kina?

På 1600- och 1700-talet var medellivslängden betydligt lägre. Exempelvis var medellivslängden år 1750 för män 35 år och för kvinnor 38 år. Mellan 1751 och 1790 dog i snitt en femtedel av alla barn innan de fyllde ett år.[1] Majoriteten av befolkningen var urfattiga bönder. De som inte var adelsmän eller präster var andra klassens invånare utan mycket att säga till om. Under stormaktstiden var det närmast konstant krig. Folk klagar på våldet idag men det är ingenting emot vad dessa krig innebar. 85 gånger fler svenska karoliner dödades vid slaget i Poltava än antalet svenskar som idag mördas under ett år i Sverige.[2] Om vi går längre tillbaka i historien blir det svårt att romantisera kring de tiderna också. Medeltiden var knappast en ljus period. Om man gillar stenåldern kan man gå ut i skogen och försöka leva själv. Med tanke på hur få som bor själva i en koja i skogen så verkar inte detta vara ett populärt alternativ.

Svält och svågerpolitik var inte ovanligt förr i tiden. Kritisk teckning ur tidningen Fäderneslandet från 1867, då Norrland drabbades av en svältkatastrof. Landshövdingen, kronolänsman och kommunens storbönder roffar åt sig säckar med nödhjälpsspannmål. Den svältande till höger får bara en handfull.

Att leva i det förgångna är ett problem som vi människor ofta har. Det är lätt att romantisera tidigare perioder både i sitt eget liv och i historien. Det finns absolut saker och ting som bör återinföras från förr och tveklöst saker är på väg neråt i dagens samhälle. Men att beskriva historien entydigt som ett förfall från en storhetstid är direkt felaktigt. Istället bör vi tänka framåt och aktivt arbeta i rätt riktning, inte vara passiva och prata om hur bra allt var förr. Det förflutna tjänar en viktig roll som lärdomskälla inför framtiden, både vad gäller positiva och negativa ting. Vi ska alltså inte överdriva fördelarna med svunna tider. Det finns absolut inget syfte med att återgå till varken 1960-talet eller 1700-talet, i synnerhet inte om vi ljuger om dess nackdelar. Det förflutna hade sociala och ekonomiska förhållanden som inte går att återskapa och som vi inte heller helt vill ha. Det förflutna är bakom oss. Framför oss väntar en ljus och expansiv framtid för oss svenskar!

Glöm inte att gilla och dela Nyskapande på Facebook
- Länk

Du kan även följa oss på Twitter
- Länk


[1] Susanna Hedenborg & Mats Morell (Red.), Sverige – en social och ekonomisk historia, 2006, s. 120

[2] Enligt Peter Englund i boken Poltava (1988), s. 280-281, avled ca 6 900 svenskar i slaget. Som jämförelse avled 81 svenskar av dödligt våld under 2011, enligt Brottsförebyggande rådet: http://www.bra.se/bra/brott–statistik/mord-och-drap.html

Socialdemokraterna satsar på konservativ politik!

Konservatism är ett begrepp som används regelbundet i politiska diskussioner. En fråga som många glömmer att ställa sig är vad är konservatism. Konservatismen betyder att man vill bevara eller konservera samhället som det är. Konservativa är en bromskloss som tycker att det var bättre för och vill motsätta sig utvecklingen. En civilisation går igenom många olika eror med olika politiska inriktningar. Sverige har de senaste årtiondena gått ifrån socialdemokrati till nyliberalism.  Eftersom att vara konservativ innebär att man är emot förändring och att man tyckte att saker var bättre innan förändringar skedde, så betyder det att dem som idag betraktas som konservativa är dem som motsätter sig att Sverige har gått från socialdemokrati till nyliberalism.

Stefan Löfven, en bakåtsträvande reaktionär

Konservatismen är inte verklighetsförankrad. Livet på jorden har aldrig någonsin stått still, man kan inte korsa samma flod två gånger. Vi måste satsa på att konstant förbättras. Eftersom nyliberalismen har varit en återvändsgränd så är det många äldre som säger att vi ska gå tillbaka till Sverige som det var under socialdemokratin när städer jämnades i marken för att bygga betongghetton, folk sattes i fängelse för att ha startat egen media och statsministern umgicks med kommunister som begick folkmord. Vänstern är idag den konservativa kraften. Löfven pratar om att ta bort det som borgarna har gjort. De pratar om att vi ska ta bort borgarnas skattesänkningar och försöka återskapa ett dött samhälle. De kommer inte med nya visioner, de pratar om att vi ska stoppa förändringen och försöka återuppväcka ett samhälle som inte finns.

Förr representerade vänstern något nytt, idag är vänstern något gammalt som man läser om i historieböcker.

Vänstern var en gång i tiden revolutionärer och progressiva. Men när revolutionen var färdig och de hade makten så blev de etablissemanget, de blev de konservativa och de som ville bevara status quo. Deras gamla samhälle har tagits över av borgarna som idag är etablissemanget. Nu är vänstern de gamla reaktionärerna som vill återskapa det döda, borgarna är de styrande och nationalisterna är den nya progressiva kraften som vill skapa nästa epok för Sverige. Vi är dem framåtsträvande som vill förändra och skapa nytt.

Samtidigt måste vi inse att i nästa epok kommer det vara vi som styr och generationen efter oss kommer vara förändringen. De kommer ha nya idéer, ideologier och visioner om nationalism som skiljer sig ifrån dem vi har idag. Då slutar vi vara progressiva och blir reaktionärer. Den dagen måste vi överge tronen och ge nästa generation sin chans att förverkliga sin vision.