Expressens Pearl Harbor i mediakriget

Drevet mot så kallade näthatare kan på sin höjd betraktas som en kortlivad triumf för Expressen ur ett taktiskt perspektiv. Vad som emellertid är säkert är det faktum att drevet är ett stort misstag för Expressen ur ett strategiskt perspektiv. I och med att det faktiskt kan sägas pågå ett mediakrig mellan alternativa medier å ena sidan och gammelmedia å andra sidan kan detta jämföras med japanernas bombning av den amerikanska flottbasen Pearl Harbor under andra världskriget. Det var ett tillfälligt hårt slag mot amerikanerna, men sett ur ett längre perspektiv var det ett stort misstag för Japan. USA reste sig och besegrade Japan grundligt. Med samma beslutsamhet kommer de som kallas näthatare att besegra Expressen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har nått desperationens gräns. Nästa steg lär bli kamikaze-attacker mot näthatarna.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson agerar som en desperat kamikaze-pilot.

Expressens misstag är dock större än så. Sverigevänner som tidigare tvivlat på en ljusare framtid måste blivit positivt överraskade av att tiotusentals likasinnade också bedriver opinionsbildning på nätet. Det faktum att den bråkdel av alla Sverigevänner som någon gång använt Disqus är ca 55 000 stycken säger något om hur många vi är. Det som gammelmedia kallar näthat kan bättre beskrivas som folkvrede. Ytterligare en sak de gjort är att ha avslöjat sig själva med att ha målat upp en falsk nidbild av så kallade näthatare. Istället lyfter de nu fram hur det så kallade näthatet har folklig förankring – kritiken mot massinvandringen, genustramset och all annan politiskt korrekt vansinnespolitik kommer från svenskar med alla möjliga slags bakgrunder såsom akademiker, arbetare, tjänstemän med mera.

De har även lyckats skaffa sig fiender för livet genom att göra det personligt för tusentals människor. De som blivit förföljda kommer aldrig att glömma eller förlåta Expressens för deras kränkningar. Som en följd av detta kommer också fler svenskar att bli offentliga med sin kritik. Dels för att det inte längre finns något att dölja och dels för att den Sverigevänliga rörelsen är större än någonsin och därför kan de politiskt korrekta inte längre frysa ut de som vågar kritisera vansinnet. Förut försökte massmedierna bli av med kritiska kommentarer genom att kräva att alla använde sig av Facebook när de kommenterade artiklar. Reaktionen var att folk fortsatte att kommentera som vanligt från sina offentliga Facebookprofiler. Det enda de åstadkommer med drev som dessa är att de normaliserar nationalismen.

Expressens försök att skrämma oliktänkande till tystnad ökar endast folkets vrede. Detta kommer att slå emot dem ännu hårdare än tidigare. Deras odemokratiska metoder har gjort det omöjligt för dem att inta det moraliska övertaget. Journalisterna kommer ifrågasättas alltmer av sina vänner, släktingar och bekanta. I sin tur leder detta till ännu mer stress för den hotade journalistkåren som ständigt minskar i antal, eftersom allt färre köper tidningar. Om tio år lär papperstidningen vara död och de få journalister som kvarstår tvingas gå med på kraftiga lönesänkningar.[1]

MediakrigetMed dagens intensiva medieklimat så kommer detta att blåsa förbi snabbt. Att Expressen är desperata och knappt vet vad de gör märktes också tydligt när de filmade hembesök hos kritiker som pekats ut som näthatare, men detta har endast undergrävt deras legitimitet. De gräver sin egen grav. Tydligast var det när de försökte besöka docenten Jim Olsson som sade öppet att de var avskyvärda, kränkande hycklare, varefter journalisterna flydde fältet med svansen mellan benen.[2]

Ett sätt att bekämpa Expressen är att arbeta för att dessa odemokratiska journalister hamnar bakom lås och bom. Nättidningen Fria Tider har inlett en kampanj för att samla ihop pengar till advokatkostnader för ett åtal mot Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Hittills har 215 000 kr kommit in.[3] Lyckas detta kommer Expressen lida ett svidande nederlag. Om Expressen fälls kommer gammelmedias journalister akta sig för att ge sig på oliktänkande igen. Det är mycket viktigt att vi alla hjälps åt. Tillsammans kommer vi besegra dem!

Följ oss på sociala medier:

Nyskapande på Facebook
Nyskapande på Twitter

Referenser

[1] http://www.friatider.se/mork-framtid-for-journalister
[2] http://www.youtube.com/watch?v=ix9s-eSeEYU&feature=youtu.be
[3] http://www.friatider.se/efter-uthangningarna-nu-atalar-vi-thomas-mattsson-for-fortal

Hur grupptänkande kan leda till kärnvapenkrig

”Hur kunde vi ha varit så dumma?” frågar den amerikanske presidenten John F Kennedy sina rådgivare. Året är 1961 och Kennedy har precis misslyckats med Grisbuktsinvasionen, som var ett försök att avsätta Fidel Castro. Planen var att låta exil-kubaner som tränats av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA att invadera Kuba genom landsättning i Grisbukten. Då operationen misslyckades bidrog den till att Kuba närmade sig Sovjetunionen, som placerade kärnvapenbaser på Kuba. Världen stod på randen till kärnvapenkrig och hela världen tittade spänt på utvecklingen.

Psykologen och forskaren Irving Janis som studerat detta förlopp förklarar varför John F Kennedy misslyckades med invasionen av Kuba genom teorin om grupptänkande. Kortfattat så innebär begreppet grupptänkande att gruppens medlemmar föredrar enighet framför ett sunt debattklimat. Kritiska åsikter trycks ner på olika sätt. Om detta sker kan felaktiga beslut tas och konsekvenserna kan bli ödesdigra.

Grupptänkande kan leda till kärnvapenkrig

I sin studie listar Janis åtta symptom på grupptänkande. Han ger också konkreta exempel på vilket sätt Kennedys strategiska råd uppvisade dessa symptom:

1) Gruppen tror sig vara osårbar, vilket leder till överdriven optimism och att högre risker tas. I Kennedys fall trodde hans strategiska råd att de kunde hemlighålla att USA var ansvarig för den kommande invasionen av Kuba. Även när nyheterna hade börjat läcka ut, trodde de att omvärlden inte skulle misstänka USA:s inblandning.

2) Gruppen tror ogrundat att den är moraliskt överlägsen, vilket får medlemmarna att ignorera konsekvenserna av deras agerande. När senatorn William Fulbright höll ett tal om de moraliska aspekterna under ett möte, ignorerade Kennedy talaren och gick vidare i dagordningen utan att diskutera det som sades.

3) Varningssignaler som kan gå emot gruppens antaganden bortförklaras. Kennedys administration ville inte tänka på att omvärlden skulle fördöma deras agerande. Istället ignorerade de och bortförklarade varningssignalerna.

4) De som motsätter sig gruppen kategoriseras in i stereotyper och ses som veka, ondskefulla, partiska, dumma, hätska eller konfliktbenägna. De som trodde att kubanernas försvarsmakt var stark togs inte på allvar. Istället såg de kubanernas flygvapen som så obetydligt att det kunde slås ut av föråldrade bombplan från andra världskriget under endast en räd. Den kubanska armén sågs som vek och Castro ansågs vara för dum för att kunna hantera eventuella antikommunistiska uppror. Allt det visade sig vara inkorrekt.

5) Idéer som avviker från gruppens samstämmighet censureras av medlemmarna – inga kritiska frågor ställs trots att de egentligen vill ställa dem. Rådgivaren Arthur Schlesinger erkände efteråt att han inte vågade ställa kritiska frågor under diskussionerna om invasionsplanen.

6) Gruppen tror att den är enig när medlemmarna egentligen har skilda åsikter. Om någon är tyst tolkas det som att den samtycker med vad som sägs. Eftersom medarbetarna i Kennedys strategigrupp inte uttryckte sina ärliga åsikter skapades illusioner av konsensus. Med tiden visade det sig att flera olika gruppmedlemmar hade skilda uppfattningar av planerna.

7) Om någon medlem ifrågasätter gruppens idéer möts den av grupptryck. Vid gruppens viktigaste möte där varje medlem tillfrågades om planerna, frågade Kennedy inte den mest kritiska rösten i gruppen, Arthur Schlesinger, trots hans kompetens. Det var uppenbart för alla att Schlesingers kritik inte var uppskattad.

8) Medlemmarna skyddar gruppen från avvikande information. När den kritiske Schlesinger var på ett födelsedagsfirande hos presidentens bror, Robert F. Kennedy, fick han höra av Robert: ”Du kan ha rätt eller fel, men presidenten har bestämt sig. Driv inte denna fråga vidare. Tiden är inne för alla att hjälpa honom så gott som vi kan.”

Som exemplet med John F Kennedy och hans stab visar så finns det alltid risk att drabbas av grupptänkande och begå ödesdigra misstag, oavsett hur intelligent, utbildad och erfaren man än är.

Som exemplet med John F Kennedy och hans stab visar så finns det alltid risk att drabbas av grupptänkande och begå ödesdigra misstag, oavsett hur intelligent, utbildad och erfaren man än är.

När Sovjetunionen senare inledde sin etablering av kärnvapenbaser på Kuba lyckades däremot Kennedyadministrationen hantera situationen med större framgång. Efter intensiva förhandlingar avvärjdes krisen. Kennedys framgång berodde till stor del på att deras strategiska råd hade ett bättre debattklimat, vilket möjliggjorde att de kunde göra en realistisk utvärdering av sig själva och sina motståndare. De beslut som fattades grundades på verkliga förhållanden. Tack vare den framgångsrika krishanteringen kunde världen klara sig undan kärnvapenkrig.

Alltså är det är av stor vikt att skapa en organisationskultur där grupptänkande inte råder. Kritik ska inte ses som ett hot, utan som en möjlighet att förbättra sig själv. Samtliga måste tillåtas delge sin ärliga mening och sitt tvivel. När varningssignaler kommer bör man ta dessa i beaktande. Om någon ifrågasätter beslut ska denne inte placeras in i någon stereotyp såsom konfliktbenägen, utan idén i sig ska behandlas och värderas.

Gruppmedlemmarna ska aldrig behöva vara rädda för att uttrycka idéer, snarare ska de uppmuntras i ord och handling. I tider då det politiskt korrekta etablissemanget uppvisar allt fler symptom på grupptänkande är det viktigt att nationalister skaffar sig ett strategiskt övertag genom en korrekt omvärldsanalys. Med rätt organisationskultur kommer vi vinna fler segrar!

 

Referens

Janis, I. L., (1989), ”Groupthink”, i Leavitt, H.J., Pondy, L. R. & Boje D. M. (red.) Readings in Managerial Psychology (4:e upplagan). Chicago: The University of Chicago Press, s. 439-450.

Svedberg, Lars (2012). Gruppsykologi: om grupper, organisationer och ledarskap. 5., bearb., uppdaterade och kompletterade uppl. Lund: Studentlitteratur

 

Hitta oss på sociala medier:

Nyskapande på Facebook
Nyskapande på Twitter

Därför stödjer Obama islamister

Något som förbryllar många människor är hur USA kan stödja fanatiska islamister så som Saudiarabien. Vissa har spekulerat i att Obama skulle vara muslim eller att MENA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika) styr väst. Det kunde inte vara mer fel. Väst är kulturmarxistiskt och kulturmarxism och islam är motsatser.

Det är klassisk kohandel. USA bryr sig inte om vad Saudiarabien har för lagar om kvinnor och bilkörning. USA har inget problem med att stödja några av de mest brutala regimerna i världen så länge USA tjänar på det. De enda som bryr sig om religiösa regler är islamisterna. USA får islamisterna att stödja deras utrikes- och oljepolitik i utbyte mot att islamisterna får ha lokala regler som USA inte bryr sig om. I Afghanistan på 80-talet hjälpte amerikanerna till med att skapa en stor armé som var villiga att dö i tiotusental för USA:s utrikespolitik i utbyte mot att afghanerna fick bestämma lokala klädesregler för kvinnor.

Detta är inget som är unikt för MENA-regionen; i USA handlar politik idag främst om frågor som eliten inte bryr sig om. Abortfrågan har polariserat USA:s politik. Väljarna röstar på tvivelaktiga kandidater som är för massinvandring med motiveringen att abortgränsen ska vara vid en viss vecka. Samma sak har hänt i Sverige där folk röstar och engagerar sig i frågor som om ett bidrag ska höjas eller sänkas med ett par hundralappar medan de totalt glömmer frågor som avgör Sveriges framtid. Politikerna får stöd för FRA-lagen, massinvandringen och EU i utbyte emot att de ger oss 300 kronor i månaden i skattesänkning.

Det är alltid viktigt att komma ihåg detta när man följer politiken: Är frågan som debatteras relevant eller är det en pseudodebatt som är till för att lugna folket? Vi bör inte ens ta ställning eller kommentera frågor som inte är avgörande och i synnerhet inte om de drivs av opålitliga politiker.

Nu när vi har lärt oss hur detta vapen fungerar och används emot oss så kan vi också använda det. Vi kan få folk som inte har ett större intresse av ett svenskt Sverige att stödja oss i utbyte emot att vi stödjer dem i en helt oviktig fråga som exempelvis att deras särintressegrupp kan få lite mer pengar. Till exempel skulle Sverigedemokraterna kunna öka i Linköping om de föreslog stora satsningar på Linköpings universitet och kanske även få röster av folk som egentligen är sossar men verkligen vill ha pengar till sitt lärosäte. Majoriteten av väljarna bryr sig inte om de ideologiska frågorna som egentligen är av störst betydelse för framtiden. Deras röster kan man vinna på att lyfta ointressanta mindre frågor som rör dem personligen.